Oliver Nordh

Att sluta cirklar med högskoleprovet

Det här inlägget publicerades först i Spionenbloggen 1 november 2016.

Nu i lördags var jag med om ett exotiskt sammanträffande – jag fick nämligen rätt bra betalt för att betala tillbaka en stor tacksamhetsskuld. Detta hände sig i tjänst som provledare, en något kryddig titel för den som vaktar över dem som gör högskoleprovet. Vore det inte för högskoleprovet hade jag nog varit fången i mina mediokra tidigare insatser för alltid.

Nu är jag snart halvvägs på psykologprogrammet, och hit hade jag aldrig kommit med bara mina betyg. Visst, jag beundrar alla med fokus och uthållighet nog för att ace:a gymnasiet, men jag var definitivt inte en av dem. 17 år gammal var jag fullt upptagen med att smida mig en identitet som subversiv skapare, och kunde nog inte riktigt dra ett tydligt streck mellan Matte B och min akademiska framtid. Dock bestämde jag mig lyckligtvis för att offra en solig lördag och skriva högskoleprovet på våren 2011. Jag hade nämligen hört att det var sista gången innan de skulle göra om provet och lägga in fler räkneuppgifter – hu! Skulle jag någonsin göra mitt framtida jag en tjänst så var tiden inne.

Fram till dess att jag faktiskt fick användning för mina hp-poäng hade jag hunnit irra bort mig djupt in i konstvärlden. Det här var flera år senare, i dagarna precis innan ansökningarna till höstterminen stängde i april 2014. Äventyrslystet hade jag tackat ja till en plats på Glasgow School of Art och flyttat utomlands. Efter en termin där tycktes dock mitt liv befinna sig mitt i ett kosmiskt currykryss: Nästan all min konst misslyckades kolossalt. Jag var i fejd med min handledare. Jag var besviken på utbildningen.* Jag bodde i ett mörkt, trångt rum i en kall, dragig lägenhet. Jag var förtjust i en söt astrofysiker som inte ville dejta mig. Och jag hade varit sängliggande med feber i en vecka.

Med andra ord låg jag där som en skör konstnär, marinerad i febersvett och självömkan, och försökte styra tankarna bort från mitt liv. Efter det kanske hundrade avsnittet av det episka rymdäventyret Legend of the Galactic Heroes bestämde jag mig för att kultiga animeserier nog inte var svaret på min existentiella ångest, trots allt. Det var då jag på allvar började visa minsta nyfikenhet för vilka dörrar ett högskoleprov kunde låsa upp. Tiden var återigen inne att göra mitt framtida jag en tjänst.

Många tror att jobba som provledare är nästan samma sak som en avslappningsövning, att det skulle vara ett bra tillfälle att läsa lite avkopplande skönlitteratur eller så. Nej, ingen är riktigt beredd på hur utmattande det är att stirra på hårt koncentrerade människor i en hel dag. Eller hur påfrestande det är när alla väntar på att gå hem efter åtta timmar, medan jag pliktskyldigt kollar allas leg för sjätte gången.

Högskoleprovet har hyfsat hårda regler för att förhindra fusk, och att följa dem är lite som att lajva statens elaka häxa – bokstavligt talat att ta ifrån folket deras lördagsgodis. Det känns förstås en smula präktigt att mästra över personer som bara vill skriva provet och få fler nycklar till framtiden. Lyckligtvis tillhör inte kompromisslös myndighetsutövning de vardagliga inslagen i mitt liv för övrigt. Det bevisades oväntat snabbt, när jag slumpartat träffade på en av mina provdeltagare på den mystiska klubben Technu senare samma natt. Hen kom fram till mig på dansgolvet och gratulerade mig till att verka mer avslappnad där än i provlokalen. Jamen, det var faktiskt ganska avslappnande att offra ännu en solig lördag för att sluta den här cirkeln. Och att ge något tillbaka till ett socialt skyddsnät som fångade upp mig.

Jag fångade i alla fall inga fuskare den här gången. Alla i min grupp var utomordentligt hederliga och tålmodiga med reglementet. Låt oss bara hoppas att min observationsförmåga är så pass skärpt som jag killgissar. Jag har ju hört att psykologer helst ska vara förnämliga människokännare.

*Tydligen är jag inte ensam om att känna missnöje med förutsättningarna för skapande på Glasgow School of Art. I förra veckan demonstrerade studenterna på gatan mot brustna förväntningar och sämre resurser. Om du vill se fyndiga plakat av typen ”Monet – not money”, kolla in #thisisaprotest på instagram.

Grupparbetets vedermödor och potential

Den här krönikan publicerades först i Spionen #2 2016

Alla har vi permanenta ärr att visa upp från grupparbeten som påmint mer om mardrömmar än angenämt teamwork. Därför häpnar jag över hur lång tid det tog tills jag fick helt basic livskunskap om att samarbeta med andra. Som färsk student av människans psyke blev jag till slut varse det bästa sättet att lösa en gruppuppgift: hejda till varje pris impulsen att börja arbeta! Nej, innan ni lägger snittet på uppgiften, stanna upp! Använd först era vassaste mentala skalpeller och diskutera i detalj hur operationen ska gå till. Samlas runt en plan, alltså – superenkelt att veta, supersvårt att göra.

I grupp har vi nämligen en överraskande stark drivkraft till att göra exakt allt utom att prata om hur vi ska göra saker. Att ”måla en gemensam bild av problemet” känns ofta lika kladdigt som fingerfärg på förskolan. Knappt något kan göra en grupp så otålig att bara få komma igång som att en präktig jäkel insisterar på att prata om mål. Är det inte helt uppenbart att målet är att bara bli klar nån enda gång? Jodå, men snacka en stund om vad ”bli klar” egentligen betyder. Tiden ni lägger på det kommer tillbaka och kramar er senare.

Livskunskapen säger oss att vägen som ser rakast ut sällan är den snabbaste, tyvärr. Hur går det till exempel med de gruppuppgifter som framtiden delat ut till oss? Tja, vi smälter ner polarisarna för lite tillväxt, smälter ner vår frihet till ammunition mot terror, och smälter ner våra samveten som kur mot flyktingkrisen – nej, hu! Snart törs vi knappt fråga oss ”vart är vi på väg?” ens i tv-soffan på fredagar.

Framtiden fordrar ju rundajorden-samtal av så hisnande komplexitet att det nog känns bäst att köpa tomtmark högt över havsytan och bli självförsörjande permabonde, trots allt. Risken att smittas av den pandemiska faktaresistens som aggressivt sprider sig runt just dessa frågor är ändå för stor för att försöka göra något. Eller? Gruppträning känns oftast svettigt, men är nog trots allt bättre än att till sist stå ensam inför jordens alla problem.

Den konstgjorda konstnären – om betydelsen i robotskapade bilder

This is the abstract for my bachelor's thesis in Art history and visual communication which can be read in full (in Swedish) at GUPEA.

This essay aims to examine the meaning of pictures created by means of artificial intelligence. Using the methods stated in Vilém Flusser’s ”Towards a philosophy of photography”, I peruse two pictures created by artificial neural network algorithms. These pictures are confusingly similar to what a human might have created, thus creating a confusing set of different meanings.

I also examine the similarity between Flusser’s description of the camera programme and Nick Bostrom’s modern day description of the possible consequences of machine superintelligence.This possible development of artificial machine intelligence and what that might mean for humanity also informs the meaning of these pictures.

Furthermore, I discuss the different possible ways of understanding the creation of an artificial creativity. The making of a maker robot might be considered the artistic act itself, making the resulting artifacts byproducts rather than artworks. Alternatively, the articifial creativity might be considered an intelligent tool, automating certain aspects of the artistic work, enabling human play with art. In Flusser’s view, both interpretations might entail the disappearance of human intention from the pictures themselves. Through this analysis of artificial creativity, this essay attempts to contribute to the ongoing discussion on machine intelligence and automation present in other disciplines.